Jag träffade min festman julen 2014, vi träffades via internet och efter två veckor bestämde vi att vi skulle träffas. Han bode då uppe i en liten stad i Dalarna och jag nere i Skåne, vi hade cirka 60 mil mellan oss. Utan att ha träffats i verkliga livet sätter han sig i bilen och kör 6 timmar för att träffa mig. Jag visste redan då att han var den för mig, det var nervöst under de första fem minuterna sedan släppde det och det var som att vi känt varandra föralltid. 

Vi sa att vi älskade varandra efter tre veckor och den 26/6 (ett och ett halvt år efter första gången vi träffades) gick han ner på ett knä och frågade om min hand. Jag var överlycklig men inte förrvånad, vi pratade tidigt om att vi ville spendra våra liv tillsammans (fast de kanske alla nykära par gör) och jag hade tidigt berättat att jag ville vänta tills jag fyllt 18. Min kärlek för honom har bara växt allt större sedan den dagen utan honom fattas en del av mig. Alla mina kompisar går från förhållande till förhållande och jag förstår att det jag har är svårt att finna. Jag minns hur det var innan jag träffade Rasmus, jag var oskuld men flörtade flitigt, alltid orolig att killen inte skulle tycka om mig, finna de fel jag ser hos mig själv varje dag.

Det har snart gått 2,5 år och varje dag kysser han mig när han går upp, jag får höra hur vacker jag är oavsätt hur jag ser ut. Jag kan ligga med feber och han kallar mig fortfarnade vacker. Jag är så glad att jag har någon som honom, någon som älskar mig oavsätt vad. Någon som har kört två varv runt jorden (i mil) för att träffa mig. Han körde nästan varje helg, kom ner på fredagen åkte på söndag och jobbade allt där imellan och inte en enda gång hörde jag honom klaga. Han var alltid lika glad över att få träffa mig oavsätt vad det tog. 

Jag vet att jag är ung men jag vet också att han är den enda för mig. Min bästa kompis och personen jag älskar över allt annat.